top of page
Skribentens bildSofia@Lifeboost

Resan IVF

Uppdaterat: 14 sep. 2024

Jag rivstartar bloggen med en tårfylld historia.


Det har tagit lång tid för mig att hitta orden till det jag nu skriver. Till slut har jag lyckats få perspektiv. Nu vill jag dela med mig och sprida lite hopp. Kanske det hjälper någon. Det hade gjort mig glad.


Till alla er där ute som slåss eller har slagits kampen för att bli mamma.

Här är min berättelse:

Våren 2018 började min IVF-resa. Vi hade försökt att skaffa barn i ett år och kom till slut fram till det var dags att till professionell hjälp. Läkarna rekommenderade mig att sluta träna då jag pressade min kropp hårt. I den perioden av mitt liv träningssprang jag halvmaraton, tävlade i Obstacle Course Racing och älskade hur min kropp svarade på mina befallningar. Min kropp var mitt instrument som gjorde som jag ville. Som en fininställd gitarr. Den bar mig, lyfte mig, älskade mig. Inom kort skulle jag bli varse att jag inte kunde styra min kropp längre. Jag skulle få känna på hur det var att tappa kontrollen över mig själv, både fysiskt och psykiskt.


IVF nr 1. Sprutbehandlingen påbörjades. Jag som var rädd för sprutor hade stora problem med att sätta nålarna i magen på mig själv men jag härdade ut. ”Det görs för en bra sak” tänkte jag. Dagen för ägguttag kom och vi fick ut fem ägg varav ett ägg lyckades bli ett embryo som de satte in. Två veckor och en lång väntan senare – blod och ett negativt gravtest. Stämningen var låg och tårarna rann men vi bestämde oss för att fortsätta försöka.


IVF nr 2 startade två månader senare. Samma procedur men starkare medicin. Den här gången klarade jag inte av att sätta lika många sprutor. Min sambo R hjälpte mig samtidigt som jag blundade och djupandades. Ägguttaget gav återigen fem ägg varav två embryon skapades, ett av sämre kvalitet och ett av bättre kvalitet. Dom satte in ett embryo och försökte frysa ner det andra. Två veckor och en lång väntan senare. Blod och ett negativt gravtest. Embryot i frysen hade inte överlevt. Den här gången kapitulerade jag totalt. ”Nu ger vi upp. Det räcker för mig. Jag orkar inte mer.” Då ruskade R om mig vänligt men bestämt och sa ”Nu reser du dig upp och fortsätter. Nu gör vi klart det här.” Det var peppen jag behövde för att resa mig upp och fortsätta men från och med då stängde jag av mina känslor för att överleva fortsättningen mentalt.


IVF nr 3. Här började vi ifrågasätta vad felet egentligen var. Läkaren kallade det ”ett kösystem.” ”Dina ägg står i kö och just nu verkar det vara ägg av varierad (läs dålig) kvalitet som står längst fram i kön. Vi behöver helt enkelt träffa rätt ägg.” Vi satte igång med behandling nr 3. Här dubblade dom dosen på medicinen från IVF nr 2. Jag googlade och insåg att jag tog en ordentligt högre dos än det som var högsta gränsen för vad man normalt sett brukar dela ut. ”Trust the process” tänkte jag och fortsatte härda ut. Den här gången satte jag inga sprutor själv utan låg på golvet och grät medan R satte sprutorna. Dagen för ägguttag kom och hör och häpna, 8 ägg! Varav tre överlevde till embryostadiet. Det är ovanligt att man sätter in två embryon vid IVF-behandling i Sverige idag men läkarna valde att göra ett undantag för oss. Den dagen gick jag från sjukhuset med två insatta embryon. Hoppet levde, åtminstone litegrann. Två veckor och en lång väntan senare. Jag var på brunch på At Park i Göteborg med min mamma och syster en solig helgdag. Det var egentligen för tidigt att ta gravtest men jag hade såklart tagit med ett gravtest i väskan. Man kan aldrig ha/ta för många gravtest... Jag testade mig på At Parks toalett – Ett positivt gravtest för första gången i mitt 30 år gamla liv. Ett positivt gravtest! Inte ens ett otydligt, svårt-att-förstå-gravtest. Ett Riktigt. Förbannat. Positivt. Gravtest! Jag var så mentalt avskalad att jag knappt blev glad. ”Det kommer snart att börja blöda.” ”Det är fel på gravtestet.” tänkte jag.



Många jag har pratat med om IVF-behandlingar brukar säga att den så kallade ruvningen, de två veckorna man väntar mellan embryoinsättningen och gravtestet, brukar vara den värsta väntan. För mig var det alla de kommande dagarna under graviditeten. De första tolv veckorna förväntade jag mig att jag skulle få missfall varje dag.

Jag och min sambo reser ofta utomlands då min sambo har ett flexibelt jobb där han kan jobba på distans. För att koppla bort tankarna på graviditeten åkte vi till USA dit vi brukar resa. Man skulle nog kunna kalla det vårt andra hem. Vi följde IVF-klinikens rutiner och gjorde ett ultraljud på en klinik i Texas för att säkerställa att embryona växte som de skulle och att hjärtat på bägge fostren slog. Vi såg direkt på ultraljudsskärmen att det bara fanns ett embryo i livmodern. Hjärtat slog. ”galopp, galopp, galopp.” Ett friskt foster med ett starkt hjärta! Vi var ju redan från start inställda på att inget foster skulle överleva så ett livs levande friskt foster var total Jackpot.



Jag mådde skit under den resan. Medan R och hans kompis åkte runt och åt god mat så låg jag i ett hotellrum med gardinerna fördragna, kände mig konstant spyfärdig och åt äpplen och knäckebröd.


Graviditeten utvecklades normalt. Jag mådde helt ok, så bra som man kan göra under en normal graviditet. I vecka 17 kunde jag känna fladder i magen, en början till sparkar. Från och med vecka 20 var det inte längre fladder i magen utan riktiga knuffar och slag. Någonstans efter vecka 25 började jag känna att nu får den här lilla skitungen flytta ut snart. Och ut kom hon till slut. Min älskade Tyra.


En varm sommarnatt 2019 födde jag barn. Jag förlorade över 2 liter blod och hade en ordentlig nära döden-upplevelse. Efter en 32 timmars förlossning orkade inte kroppen mer. Någon minut efter att lillan var utanför min kropp blev jag medvetslös. Blodet och livet började rinna ur mig. Jag blev körd upp till operation. Min sambo lämnades själv i i ovissheten i det mörka förlossningsrummet i 30 minuter med lillan på bröstet. Hon sög på hans bröst i sökande efter mat och grät frustrerat över avsaknaden av mjölk. Jag fick två omgångar med blodtransfusioner de följande timmarna. Som lägst hade jag 63 i HB (blodvärde). Några timmar efter operationen fick jag träffa min dotter. Hon var det finaste jag sett. Samtidigt hade jag knappt orken att hålla henne. Jag lyckades knappt lyfta min telefon eller prata. Jag hade varit vaken 30 timmar av totalt 32 timmars förlossning och när jag låg på förlossningsrummet timmarna efter operationen och väntade på att bli förflyttad till BB så fortsatte jag hålla ögonen öppna. Inte på grund av glädjehormoner utan på grund av min bottenlösa rädsla över att börja förblöda igen.



Dagarna och veckorna gick och jag blev sakta starkare. Jag hade redan innan graviditeten bestämt mig för att jag skulle amma. Det är ju så man gör. Jag kämpade i tre månader med amningen. Redan från dag 1 sparkade Tyra bakut och hatade mitt bröst. Det enda som fungerade var att amma när hon sov, dreamfeeding. I tre månader pumpade jag mina bröst. Jag kände mig som någon form av kreatur som stod där i köket dag och natt och pumpade skvättar av mjölk ur mina blödande bröst.

I efterhand har jag förstått att jag inte ens borde försökt amma. Min kropp hade inte tillräckligt med energi och kraft för att ta sig an både min egen hälsa och mitt barns matintag. Det var en befrielse att börja med mjölkersättning.


De första månaderna av min dotters liv tänkte jag varje dag att ”Snart kommer BB och hämtar tillbaka barnet för hon är inte min.” Det var liksom inte verkligt för mig. Alla IVF-behandlingar, graviditeten och den svåra förlossningen hade brutit ner mig fullständigt. Först när jag slutade amma och började sova och vila tillräckligt avtog dessa tankarna efterhand och till slut kunde jag komma på mig själv med att sitta och le och gråta med min dotter i famnen. Jag kände på riktigt att jag var mamma till mitt barn. Till min älskade Tyra.


Vi bestämde oss efter några månader att försöka skaffa syskon till vår dotter. Jag hatade såklart hela idén men tanken på att Tyra skulle vara utan syskon vann till slut. Det lilla frysta embryot i sjukhusets frys tinades upp och sattes in i mig - Två veckor och en lång väntan senare – blod och ett negativt gravtest.


IVF nr 4. Den här behandlingen gjorde vi på privat klinik. Under den behandlingen lyckades vi få ett embryo. När jag träffade läkarna morgonen för insättning så sa han: ”Om vi hade haft fler embryon att välja på så hade vi inte satt in detta. Det är ett embryo av dålig kvalitet och vi bedömer att det inte kommer utvecklas till ett foster. Ni får själva avgöra om ni vill göra insättningen.” Vi gjorde insättningen samma dag. Två veckor och en lång väntan senare – blod och ett negativt gravtest.


Två veckor efter IVF-behandlingen och det negativa gravtestet blev jag mirakulöst nog gravid på normal väg. Som ett sorts mirakel. 9 veckor in i graviditeten fick jag missfall.


Några veckor efter missfallet blev jag gravid på normal väg igen. Vi fattade ingenting. ”Nu står det bra ägg i kö till slut,” konstaterade jag och min sambo. När jag var 20 veckor in i graviditeten bodde vi en månad i USA. Tyra lärde sig simma hundsim och ta sig runt själv i en pool på den resan. Dagen innan vi skulle flyga hem så testade jag positivt för Covid. Vi isolerade oss och stannade kvar i en vecka till. Jag hostade så det kändes som att vattnet skulle gå men efter några dagar avtog till slut hostan och jag blev tillräckligt frisk för att vi skulle kunna åka hem.



Efter en 40 veckors normal graviditet födde jag en till fantastisk dotter. Min lilla älskade Unni. Förlossningen var bara 12 timmar lång. Samma sak hände även på denna förlossningen – jag började förblöda. Personalen gjorde aortakompression (dom trycker knogen rätt ner i solarplexus och stryper aortans blodgenomströmning mellan knogen och ryggraden) och körde mig upp till operation. Jag var vid medvetande och på bra humör och skrattade och pratade med barnmorskorna: ”Det känns som att jag är på spa.” Jag var hög på lugnande medicin och andra preparat. Här fick jag min förlossningsrevansch. En riktigt bra upplevelse trots en moderkaka som vägrade komma ut även denna gången. Unni älskade att amma de tre första månaderna och jag fick känna på hur det kunde vara att amma helt bekymmersfritt. Efter tre månader vägrade hon till slut också bröstet och jag började med mjölkersättning så fort jag märkte av hennes vägran.


Fyra IVF-behandlingar, ett missfall, en avgrund av sorg, två graviditeter, två förlossningar, två operationer och två blodtransfusioner senare så fick jag det jag ville, en familj att kalla min med hela mitt hjärta. Två friska, glada barn. Den här upplevelsen satte sina spår i mig men idag, 4 år senare, kan jag med ärlighet i rösten säga att jag blev starkare av den.


Utan sjukvården hade jag inte fått min önskan uppfylld. Tack vården! Tack alla otaliga läkare som vi träffade på Sahlgrenska fertilitetsklinik. Tack Livio. Tack Östra sjukhusets förlossning och BB. Tack. Utan er hade mina barn inte levt idag. Utan er hade jag inte levt idag.


Tack kära R för att du fick mig att resa mig upp och fortsätta trots att min hjärna sa Nej.


Tack kroppen för att du bar mig. För att du bar mina barn.


Vad lärde jag mig av denna resa:

  1. Sprutor är min bästa vän. De räddar mitt liv gång på gång och gör det möjligt att få barn trots att det borde vara omöjligt.

  2. Kroppen är så mycket starkare än vad jag trodde var möjligt. Det är kanske när vi tappar kontrollen allra mest som den är som starkast.

  3. Tiden är envis. Den kommer fortsätta ticka på i vanlig takt både när du känner att den vill stå helt still och när du vill att den ska hoppa över flera månaders väntan.

  4. Tiden är också snäll. Den läker många sår, både fysiska och psykiska – om man tar sig tid.

  5. Psyket är en ömtålig och vacker sak. Ta hand om dig själv.

  6. Det finns hopp. När det är som mörkast. Fortsätt.


124 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comentarios


bottom of page